Allmännytta?!

När man tänker efter är det märkligt att tusentals människor i en stor, modern stad skall tillbringa sina vakna timmar med att sortera post och passa maskiner på kvava terminaler, springa runt med brev i kvarter efter kvarter, lyda och bocka, dag efter dag. Den frågan jag ställer är varför det livet fortsätter – vilket syfte det tjänar och vem som vill att det ska fortsätta.”

Människor har ett sätt att ta för givet, att allt arbete utförs för ett gott ändamål. De ser någon uträtta ett obehagligt arbete , och de tror att de löst problemet genom att säga att det arbetet är nödvändigt, allmännyttigt.

Men behöver vi verkligen all post. Är våra liv så litet värde? Vill vi byta dem mot postgången? 6 timmar, 8 timmar eller till och med tolv timmar i ofrihet, arbete, nästan varje dag, nästan hela livet. I utbyte mot att folk ska få sin post. Vi byter våra liv mot allmännyttan. Allmännyttan förutsätter vår lydnad, vår underkastelse.

När vi gör vår tillvaro på Posten aningen drägligare, när vi pratar istället för att sortera, när vi förlänger rasten, när vi sätter arbetskamratens kärleksbekymmer före den där jävla tidhållningen. Ja då angriper vi allmännyttan.

Vårt samhälle vilar på allmännyttan. Vi jobbar för dom. ”För allas bästa”. Åt helvete med allmännyttan. Säg den strejk som inte påståtts gå stick i stäv med allmännyttan, säg det krig som inte förts i allmännyttans namn. Genom att utgå från våra behov och begär så skapar vi, tillsammans, en värld av och för oss. Utan allmännytta men bra mycket nyttigare.

- - -

Resonemanget ovan kan självklart överföras till nästan varenda yrke i vårat avlånga land. Svaret på de obesvarade frågorna får ni finula ut själva. Lär ju inte vara så svårt...

Allmännytta och reklam, går det ihop?

Låt oss vara tydliga från början: Allmännytta är inte att vi sliter så att posten skall tjäna mer pengar och ledningen få högre bonus, gratifikation och lön! Det enda vettiga skälet till att ha en post är att människor behöver kommunicera med varandra.
Orden får den mening vi lägger i dem, och detta vet ledningen mycket väl. De vet också att alla förstår att mycket av vad de säger är ren bullshit, men likt vilken diktatur som helst tjänar de ändå på att åtminstone försöka rättfärdiga sina antidemokratiska övergrepp.
Här är något som inte är bullshit:
Allmännytta betyder egentligen nytta för allmänheten (jaså, du har också tänkt i de banorna?). Det är ett mycket positivt laddat ord som för tankarna mot ett samarbete där ingen utnyttjas av någon annan. Ett samhälle där arbete utförs endast för att det är nyttigt och inte för att berika en liten klick på bekostnad av det stora flertalet. En värld där produktionen sker för allas bästa och inte för att vi tvingas konkurrera.
Visst ligger det något i, att postens karaktär av allmännytta är det som rättfärdigar dess existens? Att det är postens sociala funktion som ger posten som företag den goda aura den ofta förknippas med. Alla gillar ju brevbäraren, för han/hon kommer med kärleksbrev och hälsningar från nära och kära, eller den där boken som var beställd.
När de franska postarbetarna väljer strejkdag så att de inte riskerar försena några utbetalningar för de som är beroende av socialbidrag så är det allmännyttigt. Sådan solidaritet människor emellan är allmännyttig.
Men en del av branscherna är i princip värdelösa. Ta en bransch som reklambranschen. Den går ut på att sälja saker till oss genom effektiv kommunikation. Eller ska jag kalla det propaganda. Det är propaganda, som dessutom väger mycket, som släpas fram och tillbaka och lastas tonvis på banden inne på terminalerna. Som sorteras, och som till sist slängs i pappersinsamlingen tillsammans med resten av skräpet.
Med tanke på reklamen ställer jag mig frågan: Varför ska vi nöja oss med att göra ett totalt onyttigt jobb, som inte gagnar någon förutom den meningslösa konkurrensen mellan företag som vill pracka på oss ännu mer skit som vi egentligen inte behöver? Varför ska vi ha reklamen? Varför ska folk överösas med den och varför skall vi bära ut den och lasta den?
Tankarna går till filmen Fight Club och den apokalyptiska slutscenen då skyskraporna som inhyser kreditkortsföretagen sprängs i luften. Det är en protest mot systemet som tvingar oss att ständigt arbeta, ständigt upprepa det vi en gång hoppas på att kunna lämna bakom oss för alltid. Kreditkortsföretagen representerar en viktig kugge i maskineriet men går kanske inte att reformera som i filmen…
Med reklamen går det mycket lättare. Det är inte svårare än att alla vi som jobbar på posten, och gärna med stöd av de utanför arbetsplatserna säger nej till reklamen. För det är vi som bestämmer, om vi bara tillsammans väljer att sätta ner foten.

Modernisering

Man säger oss att i framtiden så kommer brevbärardistrikten att bli större. Förnyelse innebär som vanligt på postspråk hårdare arbete med bibehållen skitlön. Brevbärare efter brevbärare tvingas på grund av fysiska/psykiska besvär att sluta och endast en hård kärna av övermänniskor kommer att stå kvar. Redan idag frågar man sig om det är rimligt att slita så som man gör och om man vågar knappast tänka hur det kan komma att bli. Man frågar sig om det verkligen är nödvändigt att behandla brevbärarna som lätt ersättningsbara packåsnor?

När vi ser en möjlighet till att hjälpa varandra, till längre raster, till självständighet och till kontroll över vårt arbete så reagerar man på våra begär genom att splittra oss, med att driva oss än hårdare. Man håller oss vid liv, för vi bär samhället på våra axlar, men det ska helst inte vara mycket mer än så. När vi ser chansen till att genom produktionsförbättringar lugna ned arbetstempot så ser bossarna en chans till att skära ned på personal så att arbetsbelastningen för de kvarvarande blir lika tung eller tyngre än förut.

Vad kan man då göra för att styra denna postmodernisering i rätt riktning? Till att börja med så måste alla få in i sina huvuden att vi på golvet inte behöver tävla mot varandra. Många arbetar som om betinget ännu var kvar men det har man inget för längre, ingen belöning väntar på dig efter brevbärarturen. Tvärtom så läggs flera hushåll till ditt distrikt om du är klar för snabbt. Andra struntar i korrekt arbetsställning och säkerhet för att hinna klart så fort som möjligt vilket kan ge men för livet.

En motståndsstrategi är alltså att arbeta i ett rimligt tempo så att sysslorna görs ordentligt, så att säkerhet och arbetsmiljö upprätthålls. Denna metod prövades nyligen i LKAB: s gruvor vilket resulterade i att produktionen halverades. Arbetsgivarna kallar det här för maskning men vad det handlar om är att vi börjar tänka på oss själva istället för på företaget. Kan man inte utföra sitt arbete i ett rimligt tempo så är det inte oss det är fel på, det är förutsättningarna som givits oss som måste förändras.