Same same but.. I utlandet

Tokigt hög arbetsbelastning och omöjliga arbetsuppgifter. Chefer som struntar i våra sporadiska protester och en arbetsköpare som tjänar storkovan medan vi slits ut. Känns det igen? Det är Posten AB i Sverige och Canada Post i Kanada. Vara kanadensiska kamrater berättar att Posten lägger om rundor och förändrar flöden. Man drunknar i post och när man klagar tas man inte på allvar. Men man fick nog. Det var dags att bli tagen på allvar. Den 19 Mars gick sorterare på två sorteringskontor ut i vilda strejker. Posten förskräcktes och backade snubblande. Man lovade att genast sätta in mer sorteringspersonal och kastade även iväg vaga loften om att förbättra arbetssituationen for brevbärare. Strejken var över for den har gången.

På Posten i Belgien har man också vägrat ta skit. Man var trötta på tillfalliga anställningar, underbemanning och omöjliga rundor. Man strejkade i Nivelle och flera arbetsplatser följde efter. Posten försöker kompromissa med att erbjuda fler extra arbetare och gick med på att förändra rundorna. Men belgiska posten håller har på visstidsanställningarna. Postisarna kräver fasta anställningar. Strejken fortsätter. Belgarna visar vägen.

Och i England händer det sa klart också grejer. Dar håller man som bekant ihop. I North och Mid Staffordshire har Royal Mail försökt ersatta heltidsanställningar med deltid. 6 dagars strejk på elva kontor tvingade cheferna att dra tillbaka försämringarna. Besvikna over förlusten var Royal Mail ute efter hämnd. I Burslam stängde cheferna av en 62 årig postis som de påstod skulle varit elak mot en inringd vikarie. Postisarna svarar med att gå ut i vild strejk. En för alla, alla för en. Man röstade, med siffrorna 67-8, for fortsatt strejk om cheferna fortsätter att envisas.

Hög arbetsbelastning, osäkra anställningar, deltid, underbemanning, jävliga rundor, dryga chefer. Mycket känns igen från Engand, Kanada och Belgien. Men något saknar vi...

De sinnessvaga

Det här är berättelsen om de sinnessvaga, de som alltid förlorar. Förr kallades de kanske dårar. Ibland fick de stryk. Problemet är inte att de är dumma utan att deras dumhet går ut över oss.

Det är hon som tar alla regler på allvar. "Så får man inte göra", "Chefen har sagt...", "Rasten är slut".

Det är han som ständigt springer med förbättringsförslag. Som bryr sig om Posten trots att Posten inte bryr sig om honom. Som så gärna vill att Posten ska komma ut i tid.

Det är hon som erövrat ett alldeles eget ansvarsområde. Som vakar över det, undersöker det och "förbättrar". Inte för oss utan för Posten. "Man klarar av den här maskinen med två istället för tre personer, det handlar bara om att bjuda till lite extra"

Det är hon som söker sig till alla möjliga ansvarsgrupper. Som ser det som en bedrift att en gång då och då få sitta i ett rum och tycka om en maskin eller en arbetsstation. "Förbättra".

Det är hon som gapar på andra att jobba hårdare. Som får ont nånstans när andra har trevligt på jobbet, när andra för en sekund trotsar misären.

Det är hon som tror att Posten och vi som jobbar har gemensamma mål. Att det räcker att jobba på så ordnar sig allt. Bara man inte fuskar och bråkar.

Det är han som tycker att det skämtas för mycket, pratas för ofta och jobbas för lite. Som säger det till chefen. "Vissa pratar mer än de jobbar".

Det är hon som drömme om att bli chef. Som tar varje chans att bestämma och bossa runt. Pressar andra på eget initiativ eller officiellt på jular och somrar. "Kanske, kanske får jag chansen på riktigt"

Han och hon går ofta in i varandra. De sinnessvaga bär ofta flera av nämnda karraktärer. Det gemensamma är att de inte sätter arbetskamraterna framför Posten. De tror att de tjänar på att vara duktiga, slita och pressa andra. Några få kanske kan göra karriär, bli ensamma, utfrysta stackare ett par pinnhål upp på postenhierarkin. De flesta sliter bara ut sig själva. Som lön blir de illa omtyckta av oss andra. Effekten av duktigheten och "förbättringarna" är att Posten tjänar mera pengar. Är den inte det får förslagen inte plats. Vi får slita hårdare och det blir tråkigare på jobbet. Några av oss kanske får sparken. Övertalighet. Efter "förbättringarna" kan ju färre personer göra samma arbete.

Hur ska vi då handskas med de sinnessvaga? Hur ska de behandlas? Kan de botas? Det kan de! En del av dem i alla fall. Det handlar bara om att hitta rätt medicin.

Ibland räcker det med att vara trevlig och inbjudande. Visa det goda exemplet. Det är roligare att prata och skämta än att hetsa och slita. Det blir naturligt att följa med. Trevligt att ta det lugnt, att ta det lugnt tillsammans.

Ibland måste det vara obehagligt att vara duktig. Det ska göra lite ont att komma med det där dumma förbättringsförslaget. Det ska kännas när man går över gränsen. Den hårda medicinen fungerar ofta bra tillsammans med den ömma. "Kom med oss istället". Morot och piska. Det blir lätt att välja gemenskap och lugn framför ensamhet och hets. En i gänget istället för en duktig idiot.

Ibland är dumheten inget stort problem. De härjar i sin egen lilla värld utan att det går ut över oss. Av medmänsklighet är man trevlig, inbjudande och social. Kanske testar man lite piska också. Men om det inte fungerar: Efter ett tag tröttnar de eller går in i väggen.

Sen finns det några få exempel som nog inte går att bota. De strävar ständigt, hetsar och trampar på arbetskamrater när tillfälle ges. Om det inte finns något hopp, alla möjligheter är prövade. Då får man hindra sjukdomens effekter. Isolera den sjuka, stöta bort idioten. Mobbing är inte alltid en dålig sak.