Jobbet rakt i ansiktet

Det är den där dagen när världen står dig upp i halsen, jobbet rakt i ansiktet. Fy fan vad tråkigt. Tristessen vet inga gränser. Här sitter du och kodar brev. Ännu en dag. Och kan den där jäveln åtminstone hålla käften. Det har ju inte kommit nåt vettigt ur munnen på honom sen jag klev in i rummet! Hur löser man detta? Kanske man skulle sjunka genom marken, gå upp rök. Om jag ändå hade sprit, jag hade inte tvekat. Är ju min själ som slits ut. Eller meningslöst våld. Sparka sönder den där maskinen, krossa några fönsterrutor. Ge utlopp, åtminstone. Eller tysta det där ljushuvudet. Varför ska han va just där du är, hela tiden? Dumheter, dumheter, slavmoral. Duktiga as. Men där sitter du, gör ditt jobb. Du också. Fast du inte vill. Jag vill inte! Bort, bort. Hemska ställe, hemska plats, hemska liv!

Aggressionen och irritationen riktas fel. Vi måste jobba, ensam går det inte att vägra, funkar det inte att be chefen fara och flyga. Istället bråkas, grälas och snackas det skit arbetskamrater emellan. Konflikter som egentligen inte borde finnas hamnar sida vid sida med riktiga motsättningar. Energi slösas på dumheter, dumheter i maktlöshet och isolation. Det är tråkigt att jobba, oändligt tråkigt. Samtidigt tjänar Posten pengar, mycket pengar.

Sen finns ju andra änden av repet. När det knappts knappt känns att du jobbar, arbetspassen flyter fram, det skämtas och arbetet hamnar i bakgrunden. Arbetskamraterna gör jobbet uthärdligt. Efter jobbet kan ni lite skamset erkänna ”att det var ju ganska roligt idag”. Men det är ju inte roligt med Posten utan roligt mot den. Istället för att störa sig på arbetskamraters avigsidor vänder vi den gemensamma misären och gör tillsammans jobbet lite lättare. På en bra dag kommer man överens med de flesta och har trevligt med många. Arbetskamraterna blir viktigare än jobbet. Att sitta och snacka, ta en liten paus eller köra ännu en runda av det där spelet prioriteras framför att få breven sorterade. Det blir vi mot Posten.

---

Ja just det. Julklapparna också. Vill du ha lite kött, några skivor skinka, en efterrätt eller någon taskig ugnsform. Posten AB firar rekordvinster med att låta oss välja på olika varianter av billigt skräp. Är ju knappt värt att fylla i presentblanketten ens. Tack så jävla mycket. Eller förresten. Nä..

Läs också:
Postverk: God Jul

När och fjärran

Inte längre bara på Royal Mail. Nu händer det grejer från Warszawa och Tel Aviv till Vancouver. Tre världsdelar på samma gång. Postisar som vägrar ta skit. Postisar i strejk.

I Polen började det med att brevbärare i Gdansk gick ut i vild strejk i protest mot kass lön och usla arbetsförhållanden. Strejken spred sig snabbt till andra städer och postkontor. Terminalarbetare drogs med och fackföreningarna vaknade. Posten går på knäna och på många håll kommer posten inte ut allts. I Praga (stadsdel i Warszawa) och i Szczecin har postkontor stängts ner fullständigt pga. av strejken. Man kräver att arbetsdagen begränsas till åtta timmar, att lönen höjs från 800-900 zloty till 1500 zloty plus övertidsersättning samt att slippa släpa på berg av reklam. Posten har erbjudit patetiska 100 zloty i löneförhöjning och fackföreningarna svarar med hot om total strejk. Postgången fungerar inte och våra polska kamrater verkar inte ge med sig. Det verkar alltså som att Poczta Polska måste börja hosta pengar. Det pratas om att minska chefslöner eller att staten ska bidra till postisarnas löner…

I Israel har postisarna strejkat tillsammans med andra offentligt anställda. Bland annat flygplatspersonal, sophämtare, hamnarbetare. Arbetsgivarna har fuskat och slarvat med löner och pensioner. Knegarna och Histadrut (ungefär Israeliska LO) fick nog och gick ut i strejk för att få ordning på situationen. Lön och pensionspengar nu! Israel stod stilla men domstolarna avbröt strejken. Samtidigt uppmanades arbetsgivarna att genast betala lönerna. Om inte så sker väntar förnyad strejk nästa vecka. Ordning och reda löning på fredag..

I Vancouver har postisar vägrat dela ut homofobiska broschyrer (”Profetens ord: 2000-talets pest, AIDS, är resultatet av homosexuell synd”) från en grupp kristna fundamentalister. Det hela börjat med att en brevbärare vägrade dela ut broschyren. Brevbäraren vägrade röra skiten och arbetskamraterna hängde på. Canada Post hotade med disciplinära åtgärder men brevbärarna tog en kvarts ”paus” och fortsatte att vägra. Posten valde att skjuta upp utdelningen - ”Ni behöver inte dela ut det idag…”. Senare delade chefer ut broschyren.
Brevbärarna satte ner foten och skapade ett visst rabalder i Canada. Det blev lite jobbigt för Canada Post som nu är ute efter hämnd. Postisen som först vägrat kallades efter några veckor på förhör. Anklagad för att ha stulit brev. Beviset var att media hade fått tag på broschyren. Och den måste han ju alltså stulit.. Hotad med sparken för att ett reklamblad försvunnit.

I huvudet på en arbetsledare

Att jag skulle hamna här. Det var inget jag kunde tro. Inte ens för något år sedan. Arbetsledare på Posten. Hm.. Skaffa ett liv! Eller vadå? Det är väl inte mindre meningslöst än att sortera den jävla posten eller vilket annat skitjobb som helst egentligen. Ger ju pengar i alla fall. Och det är ju för pengar jag jobbar, alla jobbar.

Men ändå. Att det skulle bli arbetsledare av mig. Nästan chef. En del pratar om prestige och stolthet. På väg upp, en karriär. Och ja, ibland kanske. Men också killen som ska få de andra att arbete. Och arbeta bra. Det är jag som ska se till att folk passar tider, inte snackar för mycket, inte slarvar och använder de jävla kontrollstämplarna. Det är för mig folk döljer sin fejkade sjukdom. Det är ok att ljuga och manipulera mig. Jag är ju ändå chef. ”Du var en av oss och nu är du nästan en mot oss” som Johan, halvt på skämt halvt på allvar, pyser ur sig i bastun efter innebandyn.

Men vadå!? Det är ju inte jag som bestämmer. Posten bestämmer. Jag har ju också chefer. Lyder också order. Är nog nästan så att inte ens chefernas chef bestämmer. På papperet kanske vd:n är högsta hönset. Men i verkligheten är det ju cash som är kung. Vinsternas gudomlighet. Profitens allsmäktighet. Människan slav under sitt eget påfund. Högsta hönset fången i hönshuset.

Men hönshuset bygger ju inte sig själv. Vinsterna måste pressas in. Varje dag, hela tiden. Folk ska lyda och arbeta. Hunsas. Så skapas rikedom. Och var står jag? Tillsammans med de hunsade mot överheten. ”Vi mot dom” som morsan sa. Nej. Jag kliver fram och ställer mig på vinsternas sida, på Postens. Tar piskan och pressas vinster. Hunsar.

Fast hade inte jag hållit i piskan hade någon annan gjort det. Nån som piskat hårdare. Nån som gillat att piska. För det finns ju såna. Maktfullkomliga idioter som tar varje tillfälle att försöka visa vem som bestämmer. Ingen regel är oviktig, ingen tidsvinst liten nog och ingen besparing obetydlig. Är meningen att jag ska vara lojal mot dessa svin? Vara på deras sida?

Men jag är ju inte sån. Jag håller på folks rättigheter, försöker trixa fram gemensamma lösningar, visar att det är ok att vara sjuk, okej att vara trött. Jag blundar ofta, nästan alltid, för förseningar och småpauser. Låter folk snacka under arbetet. Ger fan i idiotiska regler. Flera av mina arbetsledarkollegor gör likadant. Ja! Vi har ju fan till och med fått skit för det! Vi är inte hårda nog. Ser människan i arbetaren… Är inte lägervakter! Vill inte vara det…

Sommaren i City

En person matar in brev i ena änden samtidigt som två andra plockar den färdigsorterade posten i den andra. Arbetstempot styrs i hög grad av maskinen. Den går att pausa, den kan krångla men den ”ska” vara igång hela tiden. Lampor lyser och färggranna grafer visar arbetsresultat. Man ska inte tro att maskinen kan stå stilla utan att det märks… I vanliga fall går maskinen, om ”problem” inte uppstår, i det närmast non-stop. Det handlar alltså om två-tre timmars slit i värmen vid en skrikande maskin där brevdammet bara är grädde på moset. I vanliga fall alltså…

Men i ovanliga fall då? Som i somras? Folk tillbaka från semestern samsas med folk som snart ska ut på sin. Posten känns mindre viktig, mindre allvarlig. Värmen gör att det hade varit trevliga än annars att inte vara på terminalen. Att inte slita vid maskinen.

Någon tar initiativet till att stänga av maskinen för att vi tillsammans i lugn och ro ska kunna dricka vatten. Det är inget alltför ovanligt i det. Men det följs upp av en likadan paus en stund senare. Kanske ytterliggare en eller två pauser. De som var med och pausade ena dagen tar med det till nästa. Praktiken sprider sig. Fler och fler stänger av maskinen för att dricka vatten eller bara ta det lugnt ett litet tag. Den färggranna grafen och lamporna tappar i betydelse. Maskinen får ta något steg tillbaka. Till förmån för rast och vila…

Någon äldre rutinerad postis föreslår att vi ska stänga av maskinen och gå ut och lufta oss. Vi nappar utan att tveka. Den svala, tysta sommarnatten står i skarp kontrast till maskinens svett och buller. Nästa dag är luftpausen given trots att den äldre arbetskamraten inte är med. Vi har lärt att ta oss rätten. Hållningen sprider sig. Fler och fler pausar mer och mer.

Under några veckor står maskinen stilla nästan en halv timma på 90 minuter. Inte för att den strular utan för att vi stänger av den. Inta bara några av oss utan de allra flesta. Vi pratar med varandra, klagar, ser möjligheter och hittar lösningar. När vi isolerade och tysta bara gör vårt jobb går maskinen konstant och vi står där vi står. I värmen och bullret. När vi pratar med varandra öppnar sig paustillfället samtidigt som den hägrande pausen blir en anledning att snacka. En positiv cirkel som leder bort från maskinen och ut i friska luften.

Men den positiva cirkeln bröts. Det var ju mer väntat en oväntat. En situation där en tredjedel av arbetstiden är illegala raster lär ju inte ens Postens miljardvinster klara av (fast de är ju jäkligt stora, vinsterna alltså, så man kan ju inte vara säker…). Slå tillbaka eller dö! Posten mot pausen eller? Jo, det är klart. Men det kom ingen öppen konfrontation. Istället ökades pressen successivt för att under hösten nästan nå försommartempot.

Med hösten kom vardagen tillbaka. Värmen hade, bland många arbetskamrater, fungerat som ett moraliskt rättfärdigande för att pausa. ”Det är så jävla varmt så vi förtjänar vattenpauser och en nypa sval sommarluft”. Värmen puttade oss ut i pauser men när sommaren tog slut försvann ju också värmen. Samtidigt hade mixen bland arbetskamraterna varit jäkligt gynnsam för maskinstop under några veckor där i mitten av sommaren. Folk kom tillbaka från semestern. Ville jobba utan att snacka och pausmängden minskade.

Även om cirkeln bröts så kunde den inte utplånas. Det som gjorts kan inte göras ogjort och erfarenheter försvinner inte. En del av den vunna mentaliteten finns kvar. Vi framför maskinen, vi framför Posten!

Ungdomsträff med Seko

Alla får vara med. Seko-medlemmar och oorganiserade liksom fackliga avvikare. Kriteriet är att man är ung. Unga postisar är inbjudna till ungdomsträffen. Det är Lördag, vi får betalt för mötet och om man vill får man middag och bowling efteråt.

Lite sömndrucken och en aning nyfiken dyker jag upp tillsammans med ett par arbetskamrater. Någon är frälst Seko-ist. Andra trevande och hoppfulla om att detta kan va nåt att ha. "Facket borde ju vara vår organisation". Nån är där för pengarna och maten.

Vi samlas i en klassrumsliknande sal där en uppsjö byråkrater pressenterar sig. Finns visst två ungdomsansvariga bara för oss… De presenterar sig, fnittrar lite och sen är det dags för fika.

Tillbaka i klassrummet och nu får vi lära oss vad facket är. Det ska ta tillvara på våra intressen. Några exempel från publiken pekas ut. Ett av exemplen nekar men det andra har faktiskt fått hjälp och förärats med fast anställning på Posten. Informationen går vidare med redovisning av en enkätundersökning. En fackgubbe förklarar med enkäten vilka våra intressen är. Facket gör bara vad ni vill. Den här enkäten visar vad vi vill. Han kommer in på individuella löner. Enkäten visar att vi vill ha dem säger han och pekar på en overheadbild. Overheadbilden visar att vi inte vill ha individuella löner. En överväldigande majoritet har svarat att anställningstid och möjligtvis utbildning och ansvar ska sätta lönen. Alltså som leken låg förut. Innan de individuella lönerna. Bara några enstaka procent av medlemmarna har velat att social kompetens och andra rövslickar egenskaper ska påverkar lönen. Någon påpekar det uppenbara. Fackgubben tänker en stund, harklar sig och svarar att "Ja, jo det stämmer ju. Det var väl så att vi, eller nä, Seko trodde att vi skulle tjäna på individuella löner när Posten sa att de ville ha det. Men nu har vi ju sett att så inte blev fallet…". Ja, serve ess Seko var det ju inte… Rast igen.

Sista föreläsningspasset handlar om försäkringar. Fackets försäkringar ska visst vara himla bra. En basförsäkring men med flera tilläggsmöjligheter presenteras. Byråkraterna är uppspelta och vi får alla var sin kondom som ska symbolisera det skydd facket är för oss. Sen är mötet slut.

Upp till kamp! Eller nä… Snarare bilden av en fackförening som helst ser att man sitter still och överlämnar agerandet (?) till byråkraterna. DDR på Posten men med mycket mat. Dagen börjar med att vi bjuds på en stadig frukost. Bröd i flera sorter, skinka, ost, korv, frukt och grönsaker. Bästa frukosten på länge! Bullar och kaffe utan begränsning på första rasten följs upp av äpplen, päron och bananer i överflöd. Behöver det sägas att inte många blev sugna på Seko… Kanske mätta…

Reklamens elände

Samtal på ett postkontor:

- Jag har redan börjat få känningar i knäna.
- Men du har ju bara jobbat en månad?
- Ja men det är inte så farligt.
- Men är det inte många på kontoret som har problem?

Smärtorna bär vi ensamma. Med detta i åtanke är det inte konstigt att vi själv tar på oss skulden. Hur lätt är det inte att få för sig att orsakerna till att just jag har fått problem är att jag inte är så vältränad, använder de där skydden, att det där med ledverk går ju i släkten osv. Men ser man sig omkring kan man konstatera att vi är många med snarlika problem. Skrynklar man då pannan ytterligare finner man snart orsakerna. Max 500 kg per brevbärare säger påvarna. Ett halvt ton ska väll de där lata postisarna klara av! Eller?

Tung reklam och post. Den bärs upp för trappor. Vi sliter, släpar och pustar och allt för ofta blir det övertid/mertid när området är för stort för att få ut posten i tid. Postmängden har blivit tyngre de senaste åren, distrikten större och postens vinster fetare. Och vi klarar det, men inte utan de där känningarna i knäna, verkande handlederna och onda ryggarna.

Postverket vet om de rådande förhållandena, vet om att pressen på oss är för hård, därav den allt flexiblare bemanningen, vi får stanna tre månader i stöten. Lägligt så. Ja när ännu en postis är utsliten är det bara att kasta på sophögen. Inte allt för sällan gör vi jobbet åt dem när vi självmant säger upp oss för att problemen börjar hopas. Posten AB har full koll men skyller i från sig, flinar och säger: Det är de där trapporna som är problemet. Titta vad duktiga vi är! Vi ger er fastighetsboxar!

Posten har slingrat sig ur ansvaret och utser flerfamiljshusens trappor till syndabock. Posten AB - en snorig lite skitunge som pekar åt andra hållet när det stulna godiset sticker ut ur fickan. Den ökade postmängden, de allt större distrikten och den där jävla skitreklamen som ska ut på allt fler dagar är det tyst om. Men vad kan man vänta sig från en snorunge!

Påvarna har snackat ihop sig för att ljuga på oss mer skit. Men vi snackar också - med varandra. Om återvinningsstationer och om reklam som försvann. Vi delar små knep och stora knep. När vi slänger reklam slår vi snorungen på fingrarna. Så fortsätt snacka, lär de nya på kontoret hur det ska gå till. Vi postisar har all rätt i världen att slänga reklamen. För det är vi som betalar. Dubbelt. För de dyrare varorna i butiken och med våra kroppar.

Brevbärarens nya frälsare

Alla var samlade till andakt - det var dax för arbetsplats träff. Efter kontorschefens sedvanliga babbel var det dax att lämna över till väckelsepredikanten. Denna gång en projektanställd dito som arbetade med att få införandet av fastighetsboxar att klaffa. 2011 skall samtliga flerfamiljshus ha gått över till fastighetsboxar i enlighet med Post och Telestyrelsens rekommendation. 2011 - the year of the lord!

-Nu slipper ni ju springa i alla de där trapporna, och sjukskrivningstalet som är så högt, det kan vi ju nu få ner till acceptabla nivåer. Säger predikanten. Men en äldre postis avbryter hanns predikan:
-Men jobben då? Hur många av oss får stanna?

En kort men synnerligen kompakt tystnad avbryts snabbt. Slinger slinger:
-Ja, nej, jo man kan ju inte sticka under stolen med att posten kan spara på det här, får projektmuppen fram.

Ingenstans i meningen får den kommande personalminskningen plats. Avskedning, sparken orden kändes tydligen för smutsiga för predikantens mun. De enda relevanta frågorna om ställs under kvällen får inga svar. Projektmuppen, rädd för att en dålig stämning skulle börja infinna sig, försökte i stället vända på steken. Han började med att skjuta frågorna i från sig med ett vidrigt dumdrygt leende och fortsatte med:
-Man måste ju se på vad posten kan spara, tänka positivt. Tänk på posten!

Sedan fortsatte den positiva missionen med att peka på att det där med fastighetsboxar är ett resultat av samarbete.
-Ja facket har ju suttit med och vi har samsyn när det kommer till den här frågan.

Post och Telestyrelsen, Posten AB och Seko i härlig samsynt soppa. Blå som vinstgirigheten, gul som Seko:s ledning. Problemen för oss är tydligen lätta att blåsa bort med lite positivt tänkande. Våra jobb mot en glad tanke, våra löner mot en fastighetsbox. Vinster, vinster och åter vinster. Men vi får gratis kaffe på arbetsplasträffen,positvt tänkande och om inte tidigare en spark i röven år 2011.

You'll never walk alone - igen

När en postis, tillika fackligt förtroende vald, blev avskedad med hänvisning till felaktiga sjukskrivningar svarade 300 arbetskamrater på sorteringscentralen i Exeter med att lämna arbetet. Man krävde återanställning av sin avskedade arbetskamrat. Royal Mail svarade med att kalla in chefer för att göra jobbet men tvingades snabbt backa och åter börja betala lönen till den tidigare avskedade. Jobbet tillbaka alltså. Det lönar sig att stå upp för varandra!

Bara några dagar efter uppgörelsen i Exeter gick hundratalet postisar i Bedford ut i vild strejk som svar på att en arbetskamrat blivit bestraffad (disciplinary action) av ledningen. En för alla, alla för en!

I Wales gick 70-talet postarbetare från 7 postkontor ut i officiella, alltså av facket (CWU – Communication Workers Union) godkända, strejker i protest mot nedläggningar och privatiseringar med sämre arbetsvillkor som följd.

Läs mer:
Postverk: You'll never walk alone
Exeter: Posties in wildcat strike
Exeter postal strike update
Bedford: wildcat postal strike

Härskarteknik mot härskarteknik

Det jag skall beskriva först är hur arbetet är upplagt, för att ge läsare som inte jobbar eller jobbat med manuell sortering på en postterminal en inblick i hur det går till. Arbetet innebär att man sitter i en enorm hall bredvid många andra och sorterar post. Där jag jobbar är vi som regel minst tio som arbetar samtidigt med sortering, ofta många fler än så. Passen är på 3-4 timmar åt gången och slutet av kvällarna är mest stressiga. Då går arbetsledarna igång för att få oss att jobba lite extra om det är mycket post kvar. Annars jobbar man på i en stadig rytm och sorterar in posten i rätt fack, ställer en låda på bandet och hämtar mer post att sortera.
Det positiva med enformigheten i arbetet är att man kan koppla bort jobbet och kan tänka på annat. När man sorterar kan man lyssna på musik och ljudböcker eller prata med varandra, vilket lättar upp tristessen.
Det finns de som är tillsvidareanställda av posten, visstidsanställda, och så de inhyrda timanställda som är den grupp jag tillhör. I princip alla inhyrda timanställda är unga. Bland de som inte är timanställda är det mer blandat i åldrarna men många är unga också bland dem. Det finns en uppdelning mellan de inhyrda som är anställda av bemanningsföretag som kommer in vid produktionstopparna och vid sjukdom, och de som tillhör kärnan av fast anställda; de som jobbar mer och som har varit anställda i kanske flera år.
Anställningsformen i sig bidrar också till en uppdelning. Den som är timanställd vågar förmodligen inte säga ifrån mot jobbiga chefer på samma sätt som en fast anställd känner att han/hon kan. Men detta är på inget sätt givet, det finns enskilda timanställda som verkligen säger vad de tycker.
En del studerar och jobbar extra på terminalen, och det jobb de utför där har ingenting gemensamt med det jobb de tänker sig att de har när de är färdigutbildade. Jag har träffat allt från blivande journalister och statsvetare till invandrare som går svenskkurs och ska plugga vidare liksom allmänt skoltrötta studenter som hamnat där lite av en slump och kanske tänker jobba kvar efter studierna i brist på annat.
En fara för timanställda och korttidsanställda är att de ser sitt jobb som något tillfälligt, som något de slipper när de tagit sin examen. Och eftersom det är tillfälligt struntar de i att käfta emot och stå på sig. De tar helt enkelt skit och orkar inte engagera sig. Jag kan märka av det både hos mina arbetskamrater och hos mig själv. Jag kan föreställa mig hur det skulle vara att jobba heltid på postterminalen (hemska tanke!), och då förstår jag hur mycket mer pressande de flesta problem skulle vara eftersom jag skulle behöva möta dem oftare…

…arbetsledare som ger arbetsleda
Det finns ofta minst en arbetsledare som rör sig runt i lokalen och ser till att alla jobbar på. Arbetsledarna är de lägsta cheferna, och deras jobb är alltså delvis att sköta den dagliga disciplineringen av ”arbetskraften” (de andra cheferna har annat för sig och vill inte ta skiten). En sak de oftast inte tolererar är om man pratar med varandra utan att samtidigt sortera. Det kan räcka med att man byter några ord under en halv minut med en arbetskamrat för att de ska flyga på en och börja tjata. De säger att man är där för att jobba och inte för att prata och har som strategi att inte ge sig förrän man gått tillbaka till sin arbetsplats. Många är irriterade på arbetsledarna, kanske att vissa är jobbigare än andra, och ibland uppstår argumentation.
Det verkar vara en medveten strategi hos arbetsledarna att markera tidigt mot de som är nya och tillfälligt anställda att de inte skall sticka upp. Vid ett tillfälle skällde en av arbetsledarna på en alldeles nyanställd för en småsak. Den nye killen kan så klart inte veta hur allt fungerar och då borde man ju först upplysa honom om hur arbetet går till så att han gör rätt. Jag tror att den där arbetsledaren på det sättet förstod det orimliga i sin reaktion men också att det fanns en tanke. Om den nye killen ”sätts i respekt” direkt så blir det lättare att köra med honom sedan. Något som glädjer mig är att de som jobbat där en längre tid inte tar någon skit. Vid ett tillfälle såg jag en arbetsledare gå fram till några av de lite äldre arbetarna för att försöka säga till att de skulle jobba samtidigt som de pratade. Svaret blev att de nickade instämmande och ”höll med” och sedan sket fullständigt i vad arbetsledaren sa. Arbetsledaren visste förmodligen om i förväg hur responsen skulle bli… Det var ett klassiskt förlöjligande, ni vet, en härskarteknik. Jag blev imponerad av hur rutinerat de hanterade situationen och insåg att ibland får man sätta härskarteknik mot härskarteknik, arbetarnas härskarteknik mot chefernas härskarteknik.

Inga rasistsvin i våra brevlådor!

Den dagliga lunken som brevbärare innebär att vi tvingas dela ut saker vi inte gillar på ett sätt som andra styr . Nu är det val och förutom att lyssna på käbbel (?) mellan svin i kostym tvingas vi dela ut ännu mer skit förvandlat till papper. Och inte bara mer av det vanliga nonsenset utan nu också rasistisk idioti. En del av oss dumpar rasist-dravlet under rundans gång. Brev sorteras fel och tappas bort. En del gör det i smyg och andra mera öppet. I Stockholm vägrar runt 80 postisar, via den syndikalistiska fackföreningen, öppet att dela ut smörjan. Vi sätter ner foten och visar att rasism inte är ok. Men när vi sätter ner foten trampar vi visst också på postchefer, politiker och fackpampar. Nötter vrålar om odemokrati och Seko lovar att se till att Sverigedemokraterna kommer ut med sin ”information”. Men vråla får de göra bäst de vill. För breven är det vi som delar ut, inte chefen och inte fackpampen. Och om vi säger nej så det nej som gäller. Inga rasistsvin i våra brevlådor!

Läs mer:
Postsyndikat blockerar Sverigedemokraternas propaganda
Stockholm City: Brevbärare vägrar dela ut valmaterial från sd

Några ord om uppdelningar

Vi som tvingas arbeta för att leva möter hela tiden liknande situationer. Vi tvingas göra saker vi egentligen inte vill och istället för liv får vi lön. Några tjänar pengar på oss. Vi spelas ut mot varandra och tvingas konkurrera. Vem får behålla jobbet och vem kan fjäska till sig högst lön. Arbetsgivarna njuter när vi spelar spelet. Rikedom till dom och osäkerhet åt oss. Så är det på Posten och så är det i världen. Vi ska vara individer – ensamma arbetare. Och det är skit. Särskilt när vi tjänar på att samarbeta. Vi mot dom.

Men det räcker ju inte att sitta hemma och konstatera att tillsammans är vi starka och sedan hoppas på det bästa. Gemenskap är något vi skapar trots olikheter och påtvingade uppdelningar. Därför är det viktigt att undersöka splittringar och uppdelningar mellan arbetare. Länder, företag, branscher likväl som statistiska uppgifter om kön och etnicitet i all ära. Intressantast blir det nog när man söker se sin egen situation. Hur tvingas vi konkurrera? Vad skiljer oss åt? Hur blir vi uppdelade? Och hur undviker vi att låta gemensamma problem bli individuella?

Anställningsformer är ett sätt att anpassa våra liv efter Postens behov samtidigt som vi delas upp i olika grupper. Det finns ett helt spektra från julkortssorterar till heltidsanställda. Däremellan finns sommarjobbare, folk som jobbar via bemanningsföretag, visstidsanställda och deltidare. Deltidsanställningar rör sig mellan några få procent till nästan heltid. Några är på gränsen att förlora jobbet medan andra sitter hyfsat säkert. För vissa är arbetslöshet en katastrof medan andra klarar livet utan Posten eller postlönen. Det finns studenter som jobbar extra och postisrävar som gjort det här med brev i 40år.

Detta leder till splittringar. Postisar gamla i gemet irriteras av nykomlingarnas arrogans. Extrapersonal stör sig på de buttra gamla kärringarna och gubbarna som bara hackar på dem. Cheferna försöker utnyttja splittringen för att tvinga oss att arbeta hårdare. Nya får inte snacka under arbetet, luras att acceptera kortare raster osv. De mer rutinerade får en klapp på axeln och förväntas vakta sina positioner mot de nya arbetskamraterna istället för med dem. Går vi med på det kan vi bara förlora. Tvingas någon jobba hårdare drabbar det i slutändan oss alla. En för alla, alla för en är lösningen. Att hacka på arbetskamrater är som att slå på sig själv.

Några av oss skiter i Posten. Vi gör ungefär vad vi måste för att inte få sparken. Sliter ut oss så lite som möjligt, försöker att inte stressa och sätter inte postala problem som våra. Andra känner tillfredställelse i att vara en del av brevets resa från låda till låda. Hög kvalitet och posten ute i tid blir viktigt. För att det ska vara roligt på jobbet ska posthanteringen fungera bra.

Detta behöver inte vara ett bekymmer. Det är inte mer ok att vilja göra ett bra jobb än att bara göra det nödvändiga, eller tvärtom. Jag skiter i Posten men kan förstå dom som sätter värde i att breven kommer fram i tid. Problem uppstår när folk som skiter i jobbet puttar extrauppgifter på arbetskamrater (gör ”sitt” och skiter i jobbarkompisarna) eller när postisar med postenhjärta drar upp tempot eller tvingar andra att jobba hårdare. Arbetskamrater måste gå före både Posten och egot.

Vi befinner oss på olika arbetsplatser och har olika arbetsuppgifter. Några kör bil, andra sorterar och så finns ju brevbärare. På terminaler och brevbärarkontor hetsas vi att jobba hårdare. ”Nu måste ni jobba hårdare annars flyttas produktionen”. Skift, lag och avdelningar jämförs med varandra. Postisar i ett skift pratar inte ofta med postisar i ett annat. Ibland pratar man inte ens med sina arbetskamrater. Gemensamma problem blir individuella för att vi sitter och trycker på dem i var sitt hörn. Istället för att att diskutera våra problem och hur vi tillsammans kan lösa dem så snackar vi om vädret. Man har sina polare och undviker helst att snacka med andra arbetskamrater. På jobbet finns tantgruppen, ungdomarna direkt från gymnasiet, poparna, fotbollslirarna, tjejgänget, iranierna, de goa gubbarna osv. Fikabordsplaceringen är ofta lätt att gissa i förväg. Det är inte heller ett problem. Ofta är en grupp närmare vänner en nödvändig grund för kamp. I ”sin” grupp känner man sig trygg, tar upp sina problem, diskuterar och räknar med stöd när det behövs. Bekymmer kan man få när vängrupperna avgränsar sig från varandra. När problem blir endast den lilla gruppens problem istället för allas, den ensamma arbetaren blir den ensamma gruppen. Lösningen är inte att sluta hänga med dem man gillar bäst utan att börja kommunicera med flera arbetskamrater. För vi delar situationer och problem. Och vi kan lösa dem tillsammans.

God Jul

Julen är en tid då Posten satsar extra hårt för att skapa illusioner om gemenskap och Posten AB som en enda stor familj. Vi får julklappar, godis och frukt. Skit i helvetesschemat, den pissiga lönen, de verkande ryggarna och avskedade kamrater. Vi har ju godisskålar i produktionen, fruktbjudningar i fika rummet och julklappsutdelningar till alla anställda! Vi är ju verkligen en familj… Eller inte…

Visst, man blir ju lite gladare när man får godis och frukt. En meningslös bok eller ett paket frimärken är ju inte roligt men ändå bättre än ingenting. MEN. Det är skillnad på att vara lite gladare och tacksam. Tacksamma är vi inte. Det är ju vårat arbete som betalt godisen, frukten och julklapparna (och några miljarder i vinster, lite aktieutdelning, bonus till chefer och varenda lite maskin och lokal) . Vi behandlas som skit och får lite godis. Tro fan att vi inte är tacksamma.

Men godiset tar vi ju emot. Men inte underdånigt och uppskattande. Nä, det är vårt godis. Och det som är vårt tackar man ju inte för när man blir bjuden på det. Istället tar man för sig ordentligt utan att krusa. Klart det händer att någon tackar men det är sällan detta inte följs av löje eller hån. ”Va fan tackar du för” eller något i den stilen. En gång gick en av de drygaste cheferna (”Lägervakten, ”Lill-Hittler”, ”Den lille fete”) runt och delade ut godis. Det blev nästan en sport att se så arrogant ut som möjligt när man tog sitt godis.

Ett annat intressant och glädjande faktum är att ”gåvorna” ofta följs av klagande, raljerande och häckel. Varför får vi inte mer glögg, lussekatter, gympaskor, ledigt eller vad det nu är. ”Kolla driftledaren ställer godiset närmast sig själv. Snål som vanligt. Posten i ett nötskal”

Alltså. Posten misslyckas fullständigt med familjekänslan. Vi får godis samtidigt som vi konstaterar bluffen, bågen och pisset. Inte är vi vi med Posten. Vi är vi mot Posten.

Och just det. Två futtiga extra semesterdagar och några fula sommarfrimärken är inte heller något vi tackar för. Det är vårt slit som betalat dem. Posten förväntar sig tacksamhet men det är ju lika dumt som att sno någons matsäck och sen bjuda henne på smulorna. Nä. Vi säger inte tack till Erik Olson, styrelsen på Posten AB och alla andra höga höns. Vi säger ”Dra åt helvete”.

Sjukskrivningar

Posten anser sig, liksom många andra företag, ha för mycket sjukskrivningar (eller vadå för mycket, en dag med lön utan arbete är för mycket för Posten, alltså alltid för mycket). Men vad beror sjukskrivningarna på? Varför är vi sjuka?

Lata, bortskämda, själviska slöfockar som sätter sig själva framför någon mystisk samhällsnytta och moral säger de värsta svinen. Ett naturligt svar på hårdare arbetsklimat och ökad stress säger de lite snällare grisarna.

Svaret ligger väl lite mellan de värsta svinen och de snällare grisarna men samtidigt utom räckhåll för de båda. Vi är människor och tvingar på tillvaron lite värdighet samtidigt som vi reagerar mot att bli behandlade som djur. Men att vi inte bara är arbetare (eller maskiner) kan inte riktigt politikerna, journalisterna och vetenskapsmännen (alltså svinen och grisarna i en salig blandning) förstå.

Vi slits ut på jobbet. Våra kroppar och själar krossas i jakten på nya rekordvinster. Monotona arbetsuppgifter sliter ut knän, axlar, ryggar och handleder. Ständigt ökat arbetstempo, allmänna försämringar och hot om än värre arbetssituation i morgon mosar mångas psyken. Inte konstigt att vi inte kan jobba. Inte konstigt att vi är sjukskrivna. Arbetet knäcker ju oss. Vi är sjuka! Posten gör oss sjuka!

Men all sjukskrivning är inte välsignad av duktighetsmoralen. Vi stannar inte bara hemma när vi är för sjuka för att släpa oss till jobbet. Vi tar oss också friheter. Och vi gör det inte ensamma utan tillsammans.

”H – Jag vill inte jobba tisdag…
J – Host, host… Men ringa och sjukanmäl dig då!
H – Jo, det skulle jag ju kunna göra. Men det känns lite fel..
J & H – Hahahahahahaha”

Behöver man vara ledig någon dag (och har råd med karensdag och minskad lön) så sjukanmäler man sig. Så enkelt är det. Vi gör det, ni gör det, gamla gör det, unga gör det.

”Tänka på att sjukanmäla dig två timmar dagen innan du planerar att stanna hemma. På det sättet minimeras karensdagen till dessa två timmar”

Våra löner är låga så karensdagen är ett stort problem, liksom att man blir utan OB-tillägg och bara får 80% av grundlönen. Men ofta är det värt sina kostnader.

”Har jag väl tagit karensdagen är det ju lika bra att vara hemma några dagar, Man behöver ju inte sjukintyg förrän efter en vecka. Och seriöst – att gå till jobbet för bara 40 spänn mer i timmen, jämfört med att stanna hemma, vore ju bra dumt”

De (ofta fackliga representanter och politiker i arbetarskrud) som säger att sjukskrivningar är individuellt agerande som sker i ensamhet vet inte vad de snackar om. Ok, det är klart att själva sjukanmälningen oftast utförs av en person. Men det görs definitivt inte i ensamhet. Vi agerar alla, med några sorgliga undantag, på samma sätt. Och vi snackar om det. Vi uppmuntrar varandra och vi uppmanar varandra. Ärlighet gentemot Posten (och ”samhället”) på den här punkten anses inte bara dumt utan väcker också irritation.

För att göra en lång historia kort. Sjukskrivningar har vi kämpat oss till tillsammans (det är ingenting vi fått för att nån politiker varit snäll). Och vi tar ut dem tillsammans. Att prata om samhällsnytta är att spotta oss i ansiktet. Vi hunsas och sliter ut oss åt andra som kan leva gott på vårat arbete. Vi är inte värda ett skit i deras ögon förutom som vinstmaskiner. Vi vore bara dumma om vi satte deras samhälle före våra liv.

För det är ju det, att sätta slaveriet före våra liv, vi vägrar göra när vi sjukskriver oss. Vi sätter våra liv i centrum. Inte Posten. Att sjukskriva sig är inte (bara…) en lam grej att göra för att slippa jobba. Utan ett sätt att sätta våra intressen, egna och gemensamma, före Postens eller ”samhällets”. Vi tar, till en del, våra liv ur Postens händer och sätter dem i våra egna. Vår tid, vår aktivitet, våra liv!

---

Förresten. Apropå grisar och svin:
”Politiker är svin. Man kan inte resonera med svin. Man måste slå dem på trynet med en käpp.” Berthold Brecht

Att leka på order

Efter att ha sovit någon timma var det dags att släpa sig till Posten. På en Lördag! Surt nog kan tyckas. Men ska det lekas på kommando så ska det. Små bolltävlingar, nån tokig massage, en tipspromenad och så lite fruktätning. Dagen ska ha att den också innehåller mycket småpauser med kopiösa mängder kaffe. Kaffe och förnedring helt enkelt. En dag av teambuilding på Posten.

Ok för att det är surt att jobba i vanliga fall men att leka på order tar fan priset. Cheferna kontrollerar och vi leker. Cheferna antecknar poäng och vi förväntas bry oss. Priser delas ut och vi ska bli glada. Förnedring på kubik kort och gott. ”Ta ett djupt andetag och tänk bort vardagsbekymmer” som frasen löd på dagens avslappningsövning.

Varför detta då? För det råkar ju inte bara bli så att vi får lön för att leka (tvingas leka för att få lön om vi ska prata klarspråk). Nä, det handlar ju om att Posten vill skapa en ”Vi på Posten” känsla, ”Här på Posten är vi en ända stor familj, vi tänker på varandra och cheferna är lite som föräldrar” och ”se nu delar Posten med sig av godbitarna till oss som jobbar, vi betyder nåt och det handlar inte bara om vinster”. Men shit! Påven berättar ju bättre sagor… Målet är att få oss att vara mindre missnöjda och jobba bättre (högre vinster) utan att egentligen ge oss någonting som vi vill ha.

Hur blev det då med familjekänslan? Inte så mycket är väl troligt. De som var roade av dagen var ju inte direkt i majoritet. Snarare bättrades motsatts – vi emot Posten – på (att driftledare beordrade lek och kontrollerade utan att delta bidrog säkerligen). Man snackade ju lite med arbetskamrater man inte snackat med tidigare. Ökad kommunikation är ju ganska ofta bra kommunikation. Vi fick ytterliggare ett samtalsämne där ett ”vi” kunde sättas emot Posten. ”Vad fan måste vi förnedras genom lek för. Det skapas ju inte ens vinster”.

Inte för att vi ska bry oss om produktivitet och vinster men den här skiten hade vi gärna sluppit.

Hur lång är rasten?

Att arbeta innebär inte sällan att hunsas och beordras. Arbetsköparen och inte våra önskningar ska bestämma vad vi ska göra. Postterminal är inget undantag. Men ej heller den värsta av arbetsplatser. Det beror inte på att Postcheferna är hyggliga utan på att vi tillsammans tagit oss friheter. Uttalat och outtalat har vi vägrat vara robotar och tilltvingat oss rätten att vara lite mera människor. Rasten och pausen är vår mer än Postens tid. Alltså vill vi ha mycket rast och Posten så lite som möjligt. Kampen, i det lilla och det stora, bestämmer tiden vi arbetar.

Det kan handla om att genom avtal och normer skaffa handlingsutrymme, att tillsammans eller tillsynes ensam (men även då man inte uttalat snackar ihop sig om ett agerande utför man det ofta tillsammans) tvinga tillbaka attacker från arbetsköparen eller genom regelrätta uppror, t.ex. strejker, öka frihetsgraderna. Vårt handlingsutrymme på jobbet, hur mycket vi får vara människor istället för maskiner, bestäms av denna ständigt pågående kamp. En del av utrymmet finns nedtecknat i lagar och avtal men mycket är oskrivet. De oskrivna lagarna upprätthålls, liksom de nedskrivna, av oss själva tillsammans. Många små och stora strider utkämpas i olika perioder runt det oskrivna.

Att arbetsdagens längd bestäms av kampen mellan oss som arbetar och de vi arbetar åt är ju inte svårt att förstå. Det hymlas inte med ens i historieskrivningen. Minskad arbetsdag kom som resultat av strejker och olydnad. Men rasten då? Hur är det med den?

Förhandlingar mellan Seko och Posten har ”gett” oss en rast som egentligen ska vara femton minuter men har vi ”fått” ytterliggare fem minuter på oss att transportera oss från produktionen till fikarummet och tillbaka igen. Det står nedskrivet i avtal och regler. Självklart är det inte så att Posten, eller Seko för den delen, har gett oss någonting. De fördelar vi har beror inte på att Posten är snälla utan är ett svar på tidigare strejker, slarv, frånvaro och hotet om framtida kamp och olydnad. Eftergifter har krävts och krävs för att få oss att jobba.

Utöver dessa nedskrivna 20 minuter lägger vi, utan att fråga om lov, ytterliggare fem minuter innan och ofta också efter den ordinarie tiden. Det gör vi inte i smyg och ensamhet utan tillsammans helt öppet. De flesta deltar. Annars hade det förmodligen inte varit möjligt.

Posten sitter naturligtvis inte med händerna i kors när vi direkt förlänger rasten. Men att attackera oss direkt, med hot och åtgärder klarar och vågar inte cheferna. Kanske skulle en direkt attack resultera i myteri och minskad produktion. Temposänkning, småfel och mobbing av småchefer skulle vara tänkbara scenario. Vårt agerande är inte bestämt på förhand.

Nä, Posten försöker istället ta tillbaka denna tid på andra sätt. Mindre uttalade sätt.

Informationsmöten flyttas till direkt efter rasten. Det blir då lätt för cheferna att se vilka som kommer sent. Även om de flesta tidigare drygade ut rasten och kom tillbaka senare skräms nu många att passa Postens tider. I alla fall närma sig dessa tider. Tyvärr.

Rastavlösning införs på vissa arbetsstationer. Det innebär att det är en arbetskamrat som får gå på rast senare om du kommer tillbaka ”försent”. Detta kommer vi runt genom att gå på rast ännu tidigare och komma tillbaka i tid för avlösningen respektive gå när man blir avlöst men samtidigt dryga ut rasten åt andra hållet istället. Eller genom att helt enkelt strunta i att det är frågan om avlösning.

Posten försöker också hetsa unga nyanställda till att inte göra som oss andra. Detta sker genom att ”tala om vad som gäller”, isolera dem till varandra, få dem att tro att de måste överprestera och samtidigt utse någon duktig idiot till att instruera dem. Samma taktik som används för att få samma nya att jobba hårdare. Allra oftast snappar nya arbetare, trots Postens ansträngningar, snabbt upp vår arbetskultur och gör den till sin. Det händer dock att vissa har svårt att tagga ner. Det är ett stort problem och hotar att dra upp arbetstakten (i rastfallet arbetstiden) för oss alla. Peppande uppmaningar brukar få de flesta att fatta läget men i vissa fall kan det krävas ett visst mått av otrevligheter gentemot de alltför duktiga..

Andra sätt att minska arbetstiden är att ta småpauser under produktionen. Ta luft, gå på toa, rök pauser, dricka vatten och allmänt runtvalsande. Vi har skaffat oss rätten och det är svårt för Posten att ta den ifrån oss. Även om de försöker. Borttagande av rökplatser, låsning av dörrar, hackande på nya, osäkra arbetare och skenbilder av kontroll är några exempel. Ett läskigt exempel är att i enrum hota någon utan fastanställning med sparken för något alla gör. På så sätt skrämmer Posten inte bara denna person utan en massa runt omkring som också känner av det tänkbara hotet. Detta måste motverkas genom att vi tillsammans säger ifrån och visar att det inte är aktuellt att hacka på någon av oss. En för alla, alla för en helt enkelt.

Alltså. Vår situation bestäms av vad vi gör tillsammans. Sätter man Posten före sig själv och sina arbetskamrater förstör man inte bara för sig själv utan hugger även sina arbetskamrater i ryggen. Börjar några lämna rasten tidigare (”i tid”) kan snart alla tvingas göra det. Strax kan andra fördelar vi vunnit attackeras med samma duktiga slagträn. Att vara duktig enligt Posten är att slå på sig själv. Vi som jobbar måste tänka på oss och inte på Posten. Arbetskamraterna och du själv är alltid mer värda än Posten AB. Det är inte regler som gäller utan vad vi gör tillsammans.

Mera hot...

Posten hotar. Om vi inte jobbar hårdare kommer produktion att flyttas till annan ort. Vi måste göra mer jobb på kortare tid och till lägre lön. Osäkra deltidsanställningar och lite slentrian avskedanden är nödvändiga för att hålla de ekonomiska målen.

"Nödvändigt" säger chefen och pissar oss rakt i ansiktet. Att miljard efter miljard rullar in i vinster är inte nog. Mera ska det vara. Alltid mera. Så länge Posten får bestämma alltså. Men så behöver det ju inte vara.

De ekonomisk målen är inte skrivna i sten. De är vad vi tvingar dem att vara. Säger vi ifrån tillsammans krävs ingen kompromis. Vi får vad vi vill ha. Men vi måste säga ifrån med handling och inte bara i ord.

Cheferna säger att vi ska konkurrera. Vi spelas ut mot varandra. Vi ska slita hårdare utan att klaga. "Ni vill väl inte att brevsortering ska flyttas till Stockholm?" "Kodningen kan flyttas till Holland" De säger till göteborgarna att jobba hårdare annars flyttas produktion till Karlstad, de säger till Karlstadsarbetarna att jobba hårdare annars flyttas produktion till Stockholm och de säger till Stockholmarna...

Ja, ni fattar grejen. De vill skrämma oss till att slita in ännu mera stålar till toppchefer och glada aktieägare. Mera rekordvinster på vår bekostnad.

Men vi behöver inte låta oss skrämmas. Istället kan vi ta oss mera friheter på jobbet. Allt mer sätta våra behov före Postens. Ta det lugnt när vi känner för det, fixa raster och ledigheter. Ha det trevligare på jobbet helt enkelt. På Postens bekostnad. Både i Göteborg, Karlstad, Stockholm och...

Hoten skulle vara lika tomma som Posten maktlös. Mindre vinster skulle strömma in. Kanske inga alls. Cheferna skulle tvingas tänka om och börja ge efter för våra behov. Allt för att inte tappa effektivitet. Ekonomin skulle kräva anpassning. Kanske schystare scheman, mindre slit, mer heltid, högre lön och jobb åt arbetslösa polare.

När vi kämpar tillsammans hamnar en mindre del av våra liv i Postens skattekista. Och vi börjar med att inte köpa Postens hot och låta oss spelas ut mot varandra. Både i Göteborg, Karlstad, Stockholm och...

Metodspelet

Instängda i ett rum med några datorer och driftledare ska lag 56 lära sig se saker ur Postens perspektiv. Det Posten gör är rätt och riktigt. Höjt arbetstempo och avskedanden är nödvändiga och självklara. Det som är bra för Posten är bra för alla. Alla för Posten och Posten mot alla. Vi är åtta terminalarbetare (några i laget dyker inte upp trots att spelet är obligatoriskt), två driftledare och rummet är litet. I fyra timmar ska vi under hårt kontrollerade former läras att se Postens intressen som våra. Det är inte bara dataspel utan också ”pepptalk” och information…

Det börjar med en blandning av fina ord som ingenting betyder (medinflytande…) och lösa förhoppningar om att vi ska vara med och motverka ineffektivitet och problem. ”Lag och team ska kunna lösa sina problem och sen dela med sig av kunskaperna till andra lag, team och terminaler”, ”Alla kan och bör komma med förbättringsförslag” och ”Alla tjänar på effektiviseringar”. Fullständigt skitsnack är det ju inte, förutom det sista då såklart. Goda råd är dyra och åtgärdsförslag som gör det möjligt för Posten att tjäna än mer pengar på vårt arbete tas gärna emot. Det är väl det Posten är ute efter. Det handlar ju knappast om något verkligt inflytande utan snarare om att den som är dömd till stening får vara med och effektivisera stenkastningen. Bra idéer är sådana Posten tjänar pengar på. Och ofta leder de till att vi får slita mer på jobbet samtidigt som några av oss får sparken.

Efter ett tag struttar terminalens högsta höns in i rummet. Han harklar sig, berömmer alla förbättringsförslag som strömmat in under den senaste tiden och säger åt oss att inte lyssna på allt skitsnack han hört spridas om det här spelet. Driftledarna svansar lite efter honom, berömmer sig själva och skrattar åt hans skämt. Allt som saknas är ett fyrfaldigt leve för Posten. Hönset avlägsnar sig med att ”nu är det dags att sova”. Driftledarna säger godnatt och ingen av oss säger något.

Nu är det dags att spela metodspelet. Vi är placerade i tre grupper runt tre datorer. Roade är vi inte. Någon svär högt över att vi ska tvingas spela dator. ”Hur terminalen sköts är chefens grej, vi får ju ändå inte nåt att säga till om i verkligheten”. Spelledarna skruvar lite på sig men går sedan vidare med en kort introduktion. Spelet går ut på att styra över en terminalen. Ett kackigt strategispel där man kan anställa, avskeda och fördela arbetet mellan olika arbetsstationer och olika tider. Arbetsnormer ska uppnås och pengar ska tjänas. Processkostnaden per brev redovisas kontinuerligt. Personalen är siffror på en skärm. De gör som de blir tillsagda utan att tänka och handla på egen hand. Man kan satsa lite på dem också. Ergonomi och friskvård bredvid ökad kontroll.

En absurd detalj är att arbetarna blir gladare och nöjdare, visas via VIP (ett index som bygger på enkätundersökningar) när arbetstempot drivs upp och arbetskamrater sparkas. Verklighetstroget? Nä Passar det vad Posten vill visa? Såklart.

I alla fall. Vi spelar, avskedar, rationaliserar. En graf visar hur bra det går och hur dåligt det hade gått om vi ”inte vidtagit våra åtgärder”. Varje arbetare producerar mera, kostnaderna per brev minskar och vinsterna ökar. Arbetarna blir gladare. Halleluja!

Under spelets gång strövar driftledarna runt i rummet. Kontrollerar och hjälper till. Det garanterar att inte skitsnacket och raljerandet om spelets idioti går för långt. Men det klagades och ironiserades såklart ändå. ”Det går ju bara ut på att sparka folk”, ”Vilka svin vi är”, ”Fan nu sparkade du Eva”, ”Jag tror vi måste sparka nån, det är ju det det går ut på”. Några struntade delvis i spelets upplägg och tog, ur spelets logik, helt idiotiska beslut (behöll personal, tillät lägre arbetstempo, luckor i arbetet osv.). Efter ett tag blev det nog lite för pinsamt för cheferna så en av dem började lite smått hänga på i snacket och skämtade om den framgångsrikare gruppens hårda attityd mot ”deras arbetare”.

Som grädde på det unkna moset droppar en av driftledarna då och då mer eller mindre uppenbara hot. Det handlade om olika möjligheter att flytta produktion bort ifrån vår terminal. ”Om vi inte jobbar på kan produktion flyttas till Stockholm”, ”Man flyttade brevsortering från terminal X till terminal Y för att man jobbade för dåligt på terminal X”, ”Man har funderat på att flytta kodningen utomlands” och ”Är vi inte effektiva så kan Posten stänga terminalen”.

Metodspelets mer förtäckta hot liksom de mera uttalade flytthoten tjänar naturligtvis ett syfte. Själva vitsen med metodspelet är ju att få oss att jobba hårdare. Några få kan kanske via spelet övertygas om att se ”nödvändigheten” i att Posten behandlar oss som skit men resten ska skrämmas till tystnad och idogt knogande. Allt till Posten och ingenting till oss. Men vi köper inte skitsnacket. Vi låter oss verken övertygas eller skrämmas. Vi vet att det som är bra för Posten inte behöver vara bra för oss. Vi vet att vi tjänar på att hålla ihop och inte låta oss hetsas. Vi vet att utan oss faller allt. Vi vänder på ordspåket. Allt åt oss och ingenting åt Posten. Det borde vi i alla fall...

Tjuvar är ni allihopa!

En tragikomisk situation inträffade under en period då jag jobbade kvällspass på en postterminal. Den visar ganska väl på mina upplevelser om hur det är att jobba på Posten.

I alla fall. Innan rasten kallades vi till ett möte. Jag vet inte om alla postisar var på samma möte i omgångar. Men vid detta tillfälle var det främst yngre arbetare varav många bara hade visstidsanställningar på deltid. Mötet gick ut på att en högre chef skulle träffa och prata med oss anställda. Eller prata och prata. Det var väl snarare en predikan. Komplett med arvssynd och allt.

Vi var alla tjuvar, om än vissa bara potentiella. Vi hotades med att övervakningskameror var uppsatta överallt (en uppenbar lögn även om det finns kameror), att fällor gillrades (”vi skickar då och då rikskuponger eller pengar som vi har koll på och ser om någon själ dem”) och att postpoliser smyger omkring bland personalen. Posten skulle minsann få fast oss! Det var ingen idé att försöka. Några anekdoter om postisar som åkt fast, sparkats och polisanmälts berättades. Självklart från andra terminaler.

Men inte nog med detta. Tjuvporträttet var bara förspel till mötets senare del. Predikanten gick nu vidare till ytterliggare åtgärder. Eftersom vi alla var tjuvar kunde ju inte Posten tillåta att vi hade mobiltelefoner och handväskor i produktionsområdet. I handväskan lade man ju stöldgods och mobiltelefonen kunde ju användas till att förbereda rån! Dessutom störde både mobilsamtal och handväskeplock produktionen vilket,enligt chefens resonemang, borde vara nog för förbud . Hur som helst. Skulle någon bli påkommen med handväska eller mobiltelefon väntade två varningar och sedan sparken.

Vi ville naturligtvis fortsätta använda mobiler och handväskor på jobbet. Men de flesta satt tysta och tog emot medan någon enstaka protesterade och hävdade, med rätta såklart, att vi inte var tjuvar utan människor. Hon ifrågasatte att vi inte skulle få ha mobiltelefoner. ”Många lyssnar på musik via dem och musik får man ju lyssna på”. Chefen skrockade lite överlägset och struntade högaktningsfullt i invändningen. Lite osäkerhet skymtades dock i hans ögon när en mobil ringde ute i folkhopen. Ringsignalen följdes av mötets enda skrattsalva. Mer riktad åt chefen på scen än mot telefonsignalen i sig. Tjuvarna garvar respektlöst. Men det spelar ju ingen roll. Nu hade ju chefen satt ner foten och talat om vad som gällde. Eller?

Tystnaden under mötet bröts efteråt av skämt och drift med hela situationen. ”Jävla tjuvar som kommer hit och slavar för Posten”. Raljerande fortsatte och nådde oanade höjder. Förbättringsförslag om att arbeta nakna eller med igensydda fickor lades fram på skoj. Några hetsade för att förslagen skulle läggas i förslagslådan. Att det var vi mot Posten hade sällan varit så tydligt som nu. Posten var ute efter oss och vi gjorde bäst i att hålla ihop. Vår sammanhållning stärktes av hoten och i motsatts till predikans syfte blev det efteråt svårare att köra med oss. Vi blev lite starkare som kollektiv.

Förbuden då? Vad hände med handväskorna och mobiltelefonerna? Ingenting! Allt fortsatte som vanligt. Efter en kort tvekan fortsatte folk att använde mobiltelefoner och handväskor i produktionen som om ingenting hänt. Driftledarna vågade eller ville inte ingripa. Trots hot om avsked fick förbuden ingen som helst effekt. Den predikande chefen hade lika gärna kunnat begära en bit av månen på ett ostfat. Vi hade skaffat oss en frihetsgrad på golvet och var tillräckligt sammanhållna för att försvara den. Chefen satte ner foten men såg inte att han stampade i en grop…

You'll never walk alone

Avskedanden, försämrade scheman, osäkra deltidsanställningar, och skitig behandling kombinerat med miljardvinster. Det är Posten det. Och inte bara i Sverige. Beskrivningen passar lika bra på de brittiska postisarnas situation. Posten AB som Royal Mail. Men allt är inte lika. Det är inte lugn och ro för postchefer och småpåvar i det enade kungadömet.

Redan i Februari gick postisar i Belfast ut i strejk som svar på avskedande av två arbetskamrater, mobbning och allmänt smutsigt beteende från chefshåll. 200 terminalarbetare och brevbärare fick snart sällskap av lika många till. Man krävde slut på mobbing och att sviniga chefer skulle sättas på plats. Strejken kontrollerades inte av facket (dvs. föregicks inte av noggrant betänkande och godkännande av skrivbordsfolk) och attackerade genast av chefer, fackbyråkrater och media. Lögner spreds kors och tvärs. Postisarna som stod upp för varandra var själviska brottslingar! Förmän från hela öriket skickades till Belfast för att få jobbet gjort. Posten försökte vägra lyssna på de strejkande. Men man lyckades inte. Belfastpostisarna fick stöd av stora delar av befolkningen. En tusenhövdad demonstration till stöd för strejken ringlade genom stadens gator. Och framförallt - posten blev liggande. Efter 18 dagar gav sig Posten. Royal Mail fick ge efter för våra kamrater.

Det är händer grejer nu också. Trots miljardvinster hålls lönerna nere. Arbetsgivaren bjuder skambudet 2,9%. Detta resulterade i att ungefär 100 sorterare i Oxford under förra veckan lämnade arbetet efter att ha fått besked om den skrattretande löneförhöjningen. De tvingades tillbaka, vägrade jobba men återgick i väntan på andra postisar. Några dagar senare var det dags igen. Denna gång i Wolverhampton där en utlösande faktor var rasistisk behandling av en arbetskamrat. En tredjedel av kvällsskiftet vägrade jobba. Missnöjet kokar över hela landet. Posten är pressat, facket tvingas agera och postarbetarna tar inte bara emot skit. Just nu väntar centrala löneförhandlingar mellan facket (CWU) och Posten (Royal Mail). Facket hotar med strejk. Medlemmarna ska rösta om budet och om inte Posten ger mer blir det förhoppningsvis strejk.

Våra brittiska kamrater visar att det går att kämpa tillsammans. Deras vinst är vår. Och vill vi kan vi gå i deras fotspår...

Läs mer:
Den vilda strejken i Belfast
Vägran i Oxford och Wolverhampton

Det går bra för Posten...

”Vi i styrelsen gjorde den bedömningen att Erik Olssons prestation var långt utöver det normala. En lämplig ersättning vid sådana extraordinära tillfällen är en gratifikation. Gratifikationen är inte pensionsgrundande och skall inte blandas ihop med bonus och andra förutbestämda ersättningsprogram. Alternativet hade varit att öka lönen…” – Marianne Nivert, Styrelseordförande i Posten AB

---

Posten AB har gått med vinster i hundramiljonsklassen varje månad i flera år. (1,3 miljarder 2005 och 1 miljard 2004). Det senaste kvartalet visade rekordvinsten på 541 miljoner kronor. VD:n Erik Olsson skrockar om oöverträffad aktieutdelning och får som tack en personlig bonus på en halvmiljon kronor. Utöver grundlönen på knappa 5 miljoner såklart. ”Det goda resultatet beror på hårt arbete” säger Erik Olsson.

Jo, det vet vi ju. Det är ju vi som har arbetat. För inte är det Erik Olsson som har sorterat, sprungit i trappor, tampats med regnet, kört lastbilarna eller gjort något annat som får posten att gå från postlåda till brevlåda. Varenda intjänad krona är resultatet av vårt arbete. Erik Olsson enda insatts är att han beordrat vårt arbete. Via sina småpåvar såklart. Erik Olsson är Führer i kostym och slips helt enkelt. Och vinsterna är rester av våra liv.

Miljard efter miljard in skramlade genom höjt arbetstempo, sämre arbetstider, längre utdelningsdistrikt, nedlagda terminaler, längre resor till jobbet, osäkra anställningar, evigt ändrande scheman, onda ryggar, knapra deltidsanställningar, uppsplittrad fritid, knäckta handleder, arbetslösa kamrater, värkande axlar, sönderslagen gemenskap och tyngre arbete. Sällan har det varit tydligare att herrarna (män eller kvinnor) lever på vår misär. När det går bra för dem går det dåligt för oss. För kom ihåg. Det har aldrig gått så här bra för Posten…

”Den goda ekonomin är därför en förutsättning för det förändringsarbete som ligger framför oss. Vi kan inte luta oss tillbaka” fortsätter Erik Olsson. Framåt, framåt, blitzkrieg! För det krävs ju ingen profet för att lista ut att förändringsarbetet innebär ännu hårdare, tråkigare och osäkrare arbete för våran del. Om Posten AB får bestämma alltså. Men så behöver det ju inte vara. Vi behöver ju inte vända andra kinden till och ta smäll efter smäll. Vi skulle ju inte ens behöva slå tillbaka. Det räcker ju att jobba lite mindre…

Vi skulle inte ens behöva strejka. Även om det vore skitkul. Det skulle räcka att med att vi började göra allt arbete mycket noggrant eller lite slarvigt. Att arbetet görs mycket noggrant (=långsamt) eller lite slarvigt betyder för Posten stora ekonomiska förluster. De skulle tvingas lyssna på oss, ge oss godsaker och gå med på våra krav. Erik Olsson skulle tvingas på knä! Bara vi tog striden och tog den tillsammans!

Vittnesmål från brevfabriken

"Ordning och reda - Löning på Fredag"

I två år har jag jobbat på Posten. Terminalarbetare står det på anställningsbeviset. Det har jag ju haft möjlighet att läsa några gånger. Nio olika anställningar har det blivit hittills. En tionde blir det ”förhoppningsvis” nästa månad...

För just det. Inte nog med att vi tvingas sälja våra liv för att överleva. Vi tvingas efterfråga skiten också. Man behöver pengar för att leva. För att få pengar måste man arbeta. På jobbet hunsas man, förnedras och beordras. Min kropp och själ sätts i arbete som en maskin utan känslor. Min energi och kreativitet används inte för nyttigheter utan till att skapa vinster åt rika svin.

Nu är det inte så att jag vantrivs utöver det vanliga. I jämförelse med andra knog är Postterminalen nog ett av de bättre. Trots verkande handleder och ryggar, förstörd sömn, monotomt arbete, knapp lön och osäker anställning, hemska tanke, ett av de bästa.

Arbetskamraterna är bra. Det går att snacka med de flesta och några är det riktigt roligt att umgås med. Med en del har man mycket gemensamt, andra mindre. Det finns dock en sammanhållning, ett vi mot cheferna, som är guld värd.

Man jobbar med maskiner, brev och paket. Det är alltså inga kundrelationer och brukarförhållanden som gör att arbetet inkräktar på hela ens personlighet. Jag tvingas inte vara trevlig på lotsas. Jag säljer främst manuellt arbete och inte känslor och personlighet. Jag behöver inte ta mänskligt hänsyn till annat än mina arbetskamrater. Känner man inte för det måste man inte snacka och vara glad. Man kan stänga av sig och sätta på hörlurarna istället.

Jobbet underlättas av att vi inte är stenhårt kontrollerade. Vi har kämpat oss till oss ett visst frihetsutrymme. Visst vi styrs av maskiner och tvingas sortera brev men vi gör det inte som robotar. Vi läser tidningar och brev, vi tar småpauser, vi förlänger rasterna, vi pratar istället för att arbeta. Postens mål är naturligtvis att vi ska jobba hårdare. Och som alla andra strävar Posten efter att uppfylla sina mål. Men vi står emot. Som vapen har vi hot om uppror och ännu sämre arbetsinsatser. Driftledare vågar eller vill inte pressa oss för mycket. När de högre cheferna förmanar och hotar struntar vi tillsammans i skitsnacket.

Lönen är ok. Självklart ganska kass. Men jagar jag lite extra pass får jag i alla fall pengar till det viktigaste och har jag tur till lite till. Osäkerheten är stor. Det handlar ju inte om ett fast jobb direkt. Anställningar på sex månader, tre månader, en månad och så en månad igen. Olagligt?! Tja... Uppgörelse mellan arbetsmarknadens parter… Facket fixar, Posten cashar…

Kanske får jag fast jobb nästa månad – eller så blir jag arbetslös. Jag försöker att inte bekymra mig så mycket. Det är ju ett jobb och inte mitt hela liv det handlar om. Arbetslösheten kan ju säkert leda något annat också. Till ett annat knog och en annan misär med gemenskap… Men det kan ju vara trevligt att byta miljö...

Ljuset i mörkret är att vi inte måste finna oss i all skit och att vi inte heller gör det. Att vi har makt att förändra. Kämpar vi tillsammans är allt möjligt. Vi kan kräva förbättringar och till och med välta misären över ända. Det är bara frustrerande att vi låter oss hunsas när vi har makt att säga ifrån.

Ta det lugnt, väldigt lugnt...

Framgångsrikt sabotage på terminal

Post hämtas in från gula postlådorna runt om i stan och kommer till terminalen i säckar. De flesta säckarna hamnar vid en stor sorteringsmaskin (IRM). Härifrån sorteras posten åt olika riktningar på terminalen (paket, andra maskiner, manuell sortering mm). Man jobbar i grupper om sex arbetare och olika stationer är olika jobbiga. Arbetsprocessen är inte låst vid ett läge. Med olika team varierar förfarandet vilket innebär att det blir olika slitsamt med olika team. Maskinens flexibilitet gör att Posten, inom vissa ramar, kan förändra arbetsuppgifterna vid maskinen.

När Posten förändrar arbetsuppgifter gör de det naturligtvis för att maximera effektiviteten (och därigenom vinsten). För oss betyder det mer jobb under kortare tid. Detta leder naturligtvis till att vi som jobbar då och då möter förändringar som innebär försämringar av vår arbetssituation. Att det blir stressigare, tyngre eller tråkigare arbetsuppgifter. Ibland är nymodigheterna rent objektivt dumma (cheferna fattar inte att det inte skulle funka hur självuppoffrande vi som jobbar än skulle vara) ibland handlar bara om att låta oss slita hårdare och därigenom sortera posten snabbare.

En fördel vid eventuella försämringar vid IRM-maskinen är att man hela tiden jobbar i smågrupper. I dessa smågrupper diskuterar man naturligtvis försämringen och jämför arbetsuppgifterna med andra prövade alternativ. Det leder till att vi ibland kan enas om att just det här utförandet suger extra mycket. Så var fallet en vecka i höstas..

Cheferna hade just ändrat arbetsprocessen runt maskin. Den var nu jävligt idiotiskt upplagd på vår bekostnad. Särskilt en arbetsuppgift vid maskinen var extra ansträngande och sjukt stressig. Folk hade gått till driftledarna och klagat gång på gång. De slog ifrån sig och sa saker som "nu är det så här det ligger till" och ”inte så mycket att göra åt”. Efter någon dags slit och stress hade vi kommit fram till att det här inte var hållbart. Men istället för att knyta näven i fickan tog vi saken i egna händer. Nu fick det vara nog! Vi bestämde oss för att inte låta oss stressas. Istället skulle vi ta det lugnt. Väldigt lugnt. Sagt som gjort. Post ansamlas, post hamnar på marken, chefer stojar och allmänt kaos bryter ut runt arbetsstationen. I två dagar… Sen tvingades cheferna ge med sig och stationen omformades till vår fördel. Två dagar av fullständig kaos med post på golvet, hot om förseningar och chefer med för hög puls ändrade upplägget nästan precis efter våra tidigare önskemål.

Det som böner och vädjanden inte kunde åstadkomma fixades lätt genom att vi kämpade tillsammans för våra gemensamma behov.

Vi på Posten

” För varje dollar chefen har och inte arbetade för så arbetade en av oss för en dollar och fick den inte.”
- Big Bill Haywood


”Det är viktigt att förstå att chefer/ företagsägare och arbetare aldrig har samma intresse. De tjänar pengar på vårt arbetet. Om de kan kommer de att sänka våra löner och tvinga oss att arbeta allt hårdare. Trots detta finns det en seglivad myt om att alla måste hålla ihop, politikerna ljuger om samhällsekonomin som om det vore mina eller dina pengar det handlade om, LO snackar om att man måste samarbetet med arbetsgivarna samtidigt som de kör över oss arbetare. Att samarbeta med någon som utnyttjar en måste vara den värsta formen av självbedrägeri.”

---

Vi jobbar på Posten. Vi ser till att breven och paketen sorteras och delas ut. Samhället hänger på våra axlar. Vi bär det tillsammans med alla andra arbetare världen runt. Vägrar vi faller hela skiten. Men vi vägrar inte. Istället släpar vi oss till jobbet. Vårt arbete drar in stora summor till några få rik svin. Som tack för detta får vi en pissig lön, osäkra anställningar, kassa arbetstider och arbetsskador.

Men vi tar inte all den här skiten för skojs skull. Man måste ju ha pengar för att leva och därför måste vi arbeta. Vi låter oss hunsas för fylla andras fickor men vi gör det inte alltid lydigt. När vi får chansen slår vi tillbaka. Vi tar längre raster, maskar, vägrar de skitigaste arbetsuppgifterna, fixar&trixar och står upp för varandra mot chefen. Listan kan göras lång. Vår kamp tvingar arbetsgivaren att anpassa sin vinstjakt efter våra behov.

Anledningen till att vi låter oss hunsas är att vi inte lyckas svara med den makt vi i själva verket sitter inne på. Utan vårt arbete är Posten ingenting. Vårt tillfällig undandragande är Postens tillfälliga död. När vi använder vår makt behöver vi inte be utan kan ta. Posten måste ge. Vår makt är, när vi använder den, vår frihet.

Vi kan strejka, maska, slarva och göra fel och på så sätt tvinga fram förbättringar av vår arbetssituation. Det fungerar när vi gör det sporadiskt, i små grupper eller tillsynes individuellt, men är desto effektivare ju fler vi är. Är vi tillräckligt många så är vi oslagbara. Gemenskapen är vårt vapen.

Ett problem är att alla inte kan snacka med alla. Grupperingar, sociala, påtvingade eller mer eller mindre naturliga, lägger hinder ivägen. Kampmöjligheter och lösningar på våra gemensamma problem isoleras till enskilda personer eller grupper. Våra problemformuleringar drunknar och misären riskerar att bli tagen för given. Vi blir splittrade istället för att kämpa tillsammans för gemensamma behov.

Genom att sprida våra erfarenheter, kampmöjligheter, problem och analyser kan vi hitta vägar att tillsammans förbättra vår situation. Detta är ett försök att, utifrån vår situation, ansiktslöst kommunicera med arbetskamrater, andra postisar och arbetare i allmänhet.